Blessed
Jag sitter och läser igenom min blogg och minns tillbaka på de stunder innan mensen när jag hoppades och bad till Gud att äntligen bli gravid! men när jag sen går på toa och upptäcker de små rödbruna prickarna rasar världen igen. All gråt och ångest, hur otröstlig man var, hopplösheten. Hur kände sig min man? Han som har svårt att prata om känslor. All kretsades bara runt mig, varför blev JAG inte gravid? På morgonen när man fick beskedet och var tvungen att gå till jobbet, låtsas vara glad inför kollegor och patienter. Självkänslan låg på botten, jag hatade mig själv, tyckte inte att jag var värd nånting, förtjänade jag ens att få barn?
Nu sitter jag här, ledig för dagen, känner det lilla livet i magen och blickar ut över balkongen. Det är vår ute. Jag kan nästan föreställa mig hur det luktar, den friska luften. Jag måste röra på mig, ut och möta våren.
